Idén om att ge maskiner förmågan att känna smärta kan vid en första anblick verka hämtad direkt från en dystopisk science fiction-film, eller som ett onödigt grymt experiment. Men för forskare handlar det varken om sadism eller filosofiska frågor om maskinmedvetande. Det handlar om ren och skär ingenjörskonst och säkerhet.
Forskare vid University of Glasgow i Skottland har utvecklat en ny form av elektronisk hud (e-skin) som gör det möjligt för robotar att uppfatta fysisk smärta och, viktigast av allt, reagera på den omedelbart.
Lokalt lärande sparar tid
Det stora genombrottet i denna forskning ligger inte bara i sensorerna, utan i hur datan bearbetas. Traditionellt sett skickar en robots sensorer all information till en central processor som sedan avgör hur maskinen ska agera. Detta skapar en latens – en fördröjning – som i kritiska situationer kan leda till att roboten skadas eller orsakar skada.
Det skotska forskarteamet har istället använt sig av neuromorfiska transistorer, vilka efterliknar det mänskliga nervsystemets synapser. Genom att integrera dessa direkt i den elektroniska huden kan “smärtan” bearbetas lokalt. Precis som en människa drar undan handen från en varm spisplatta innan hjärnan ens hunnit registrera den fulla omfattningen av brännskadan, kan roboten nu reagera på skadlig stimulans utan att vänta på kommandon från sin centrala dator.
Varför behöver en robot känna smärta?
Anledningen till att man vill implementera detta är främst tvåfaldig:
- Självbevarelsedrift: Humanoida robotar är dyra och komplexa maskiner. Om en robot inte förstår när den utsätts för mekanisk stress eller extrema temperaturer, kan den fortsätta en aktivitet tills den går sönder. Smärta fungerar här som en varningssignal för att bevara hårdvarans integritet.
- Säkerhet för människor: En robot som kan känna tryck och motstånd på ett nyanserat sätt är betydligt säkrare att ha i närheten av människor. Om roboten känner av en oväntad kollision eller ett för hårt grepp, kan den avbryta sin rörelse omedelbart.
Framtidens interaktion
Denna teknik banar väg för en ny generation av robotar som kan arbeta sida vid sida med människor i mer oförutsägbara miljöer, såsom inom vård och omsorg eller i avancerad tillverkningsindustri. Genom att ge maskiner ett “nervsystem” som liknar vårt eget, tar vi ett stort steg mot robotar som inte bara är smarta, utan också medvetna om sin fysiska omgivning på ett sätt som tidigare varit omöjligt.
Det vi ser här är början på en utveckling där gränsen mellan biologisk känsel och digital respons blir alltmer diffus – allt i syfte att skapa en säkrare och mer hållbar teknisk framtid.